DAG 8 - ETT ÖGONBLICK

ett ögonblick jag aldrig kommer glömma så länge jag lever inträffade den 18september vid halv2 - två tiden...
på statoil(?) mackens parkering mitt i lindesberg..

jag och en kompis åkte var på väg hem till henne efter vi hade lämnat hennes syster på tennisträning,vi han knappt några km innan vi stannade på parkeringen,samtidigt ser jag mina föräldrarsbil komma och parkera på andra sidan parkeringen(ingen stor parkering)
jag skämtade med min kompis och sa att inte mina föräldrar bits och att hon kunde följa med ut,men då visste jag inte vad som väntade...
och ser min mamma komma ut ur passagerar sidan ur vår svarta bil,hon var röd och svullen på näsan och runt ögonen,pappa lutade sig mot bilen.tyst.
jag förstog att något var fel,ville springa iväg,sätta mig ibilen och önska att dom aldrig hade kommit,jag har aldrig sätt mina föräldrar så ledsna någon gång förut..
mamma tog sin arm kring min midja,och ja stog som en staty.kunde inte röra mig,men jag ville springa!
mamma andades in och jag märkte att hon skakade,något var bara så fel!
och ut upp pappas mun kom:

"valtonen är död"

äckligare känsla får ni leta efter,hjärnan gick på högvarv och jag gände en rysninig genom hela kroppen,ville bara bort! men jag måste ha sett ut som ett frågetecken för pappa sa igen:

"tobias valtonen är död.."

jag var så chockad,det ända jag fick fram var en suck och ett "jaha"
men det tog inte många sekunder innan jag vart yr,ville spy,ont i huvet och bara allmänt konstig.
jag frågade hur han kunde vara död..mamma sa bara bilolycka,och sen kunde jag inte stå upp mer..jag satte mig ibilen..fast med viljan att springa långt bort!
sen kom gråtan när mamma kramade mig och hon frågade ifall jag ville med hem eller om jag skulle vara kvar hos min kompis som bor i lindeseberg..
jag fixade det inte,inte något val..men dom förljde med hem till min kompis då..min kompis guck upp på sitt rum,mamma,pappa och jag gick till köket,vet inte varför jag följde med till köket,vart bara så..
sen gick jag upp och såg min kompis sitta isin säng och gråta,då började jag oxå storböla och satte mig i min extrasäng som är brevid hennes..vi satt under tysnad och bara gråt.
hon hoppade sedan över till min säng och kramade mig hårt,en kram jag behövde
och vi grät ikapp.sen pratade vi lite om det mamma sa när chocken släppte.
sen läste jag och min kompis satt vid datorn,för att komma på andra tankar..sen kom mamma upp och frågde ifall jag ksulle med hem,men valde att stanna kvar..
och på kvällen låg jag vaken 2-3 timmar oh gick isömnen,jag ville inte tro på sanningen!

dagen efter åkte vi hem(mina föräldrar hämtad mig) och vi stannade och tittade på en "minnesstund" för valtonen som min bror hade fixat,min bror stog med sin bil på andra sidan vägen och tittade när jag och mamma gick och tittade på hans lilla minnesstund..men när mamma var på väg över åkte han med en rivstart!
när vi kom hem satte jag mig på golvet imitt rum och grät,mamma såg det och satte sig med mig på golvet.även min hund kom(han hatar när man gråter) och sen pappa..jag ville inte tro sanningen!!

men känslan,gråten,bilen,sorgen,natten.. det kommer jagaldrig glömma! så länge jag lever!♥

"minnesplatsen"

tobias valtonen,volvo ängel!<3